Vet inte vad jag ska skriva. Ändå har jag egentligen hur mycket som helst att berätta. Inget som hänt utan mer om hur illa jag mår över hur lågt människor kan sjunka. Men jag vet att min tystnad är mitt starkaste vapen.
Idag är det ju röd dag igen. Inget planerat. Får se vad det blir. Maken är pigg igen och hans sår läker så sakteliga. Skönt det. :)
Nu serveras det frukost.
Kramar