memyselfaj.webblogg.se

Nu är den gjord - skiktröntgen med 0,7 mg radioaktivt socker i blodet + 1 liter kontrastvätska via munnen + kontrastvätska direkt i blodet. Det var lite pirrigt när jag och maken åkte mot sjukhuset strax efter klockan 10 i morse. Han fick sitta med i det vanliga väntrummet, men när jag väl blev omhändertagen blev jag isolerad i ett enskilt rum med tv och radio, så då fick han inte vara med. Fick inte ens ha med mig egna skvallertidningar in i rummet på grund av strålningen. Först fick två sköterskor jobba hårt för att hitta en blodåder att sticka mig i. Den hittade de på handryggen. Upplevde att båda sköterskorna var fumliga och fick det också bekräftat en stund senare när en annan sköterska kom in på mitt rum och skulle ta ett nytt blodsockerprov. De första sköterskorna hade nämligen glömt att läsa av resultatet på det första.... Det var i alla fall bra. Klockan 11 började jag dricka kontrastvätskan och 11.55 sprutade de i mig sockret som kom direkt från Karolinska sjukhuset i Stockholm. Därefter fick jag vila en timme då jag också drack upp det sista av vätskan. Klockan 12.55 hämtade de mig till röntgen. Den tog cirka en halvtimme och sedan var allt klart och jag kunde pusta ut. Maken kom och hämtade mig och vi åkte och käkade lunch. Love you. Det var ju också väldigt viktigt att ta det lugnt dagen innan denna röntgen. Enligt läkaren fick jag inte ens tugga tuggummi. Och med familjens försorg fick jag göra absolut - ingenting - i går. Jag låg i soffan och tittade på tv hela dagen. Kändes konstigt. Sånt brukar man ju bara göra när man är riktigt sjuk med feber och allt. Fick lite gliringar från familjen att jag exempelvis inte fick tugga maten så intensivt. :) Och som ett brev på posten, bokstavligt talat, kom kallelse från sjukhuset i dag. Ska träffa läkaren nästa onsdag, 3 november, och få reda på resultatet av dagens röntgen. Känns rätt skrämmande. Samtidigt som jag vill ha besked, så vill jag inte... Hoppas i alla fall att jag äntligen får ett besked så att jag kan gå vidare. Har levt i något slags vacum sedan jag blev sjukskriven. Har haft svårt att bryta mig ut och dagarna har bara gått. Tur som fan att jag haft Harry. Annars tror jag att det blivit många timmars grubblande i sängen för min del. Nu ska jag ta plats bredvid maken i tv-soffan eftersom han tagit ledigt resten av dagen för min skull. Kramar

- Du vet väl att du måste stanna länge här efter behandlingen? - Nej.... På bråkdelen av en sekund startade tankeverksamheten. Vad hade de nu hittat? Skulle jag prata med någon läkare? .... - Du kanske minns från förra gången du fick Herceptin, att du fick vänta två timmar innan du fick cellgifterna. Det är bara för att vi ska se så du inte får någon allergisk reaktion. - Jaha.. (pust) Så besöket på sjukhuset i fredags, när jag fick min första dos Herceptin, blev långvarigt. Inte mindre än 4 timmar tillbringade jag där. Först lite koksaltlösning och sedan en påse Herceptin som skulle droppa in i mig under 90 minuter. Därefter resten av koksaltlösningen och väntan på en eventuell allergisk reaktion. Som tur var hade jag äldsta dottern med mig. Hon gick och handlade lite frukost åt oss och sedan tittade vi på tv. Vi skrattade högt åt videofilmerna i "Funniest homevideos", till och med så högt att sjukhuspersonalen ute i korridoren undrade vad vi gjorde. Det var kul. Den eventuella allergiska reaktionen uteblev, men lite biverkningar fick jag i form av feber och ont i lederna dagen efter. Jäkligt trött blev jag också. I går ringde mellandottern och undrade om jag ville vara med när hon skulle "låna" lilla Olivia, en tre månaders underbart go tjej. Om jag ville! Fick några timmars kvalitetstid och ett tillfälle att "sniffa bebisdoft". I dag har det snöat här. Väldigt blöt snö, men ändå. Harry tyckte det var kul. Kramade ihop lite snö och kastade åt honom i morse när vi var ute. Han tycker det är lika kul med snö som förra året när han var liten. Känner mig som en zombi i dag. Somnade inte förrän strax före fyra i morse. Ändå hade jag tagit en insomningstablett, men det hjälpte inte. Det gick inte att somna. Tankarna kom och gick. Det var skitjobbigt. Kanske är det inför röntgen på onsdag som jag är lite orolig. Jag vet inte. Kramar

Nu har jag fått kallelserna från sjukhuset. Det första besöket blir den 22 oktober och då ska jag få Herceptin. Inget märkvärdigt (i min situation) i sig, men det känns som ett steg tillbaka i min friskhetsprocess. Den andra kallelsen känns mycket tuffare. Ska till röntgenkliniken (nuklearmedicin) den 27 oktober, ett besök som beräknas ta tre !!!! timmar. Först när jag kommer dit ska jag dricka tarmkontrastmedel (eller vatten) för att urskilja tarmarna från övriga organ. Sedan tas blodsockerprov och jag får infart i armen. Därefter får jag vila fram till undersökningen och under tiden injiceras radioaktivt läkemedel i blodet. Som om jag inte vilat färdigt då, så ska jag vila ytterligare tills läkemedlet samlats i det organ som ska undersökas. Först då tas bilder (kanske med hjälp av en injektion röntgenkontrastmedel). puh... Det radioaktiva läkemedlet ger dessutom strålning till personer på nära avstånd, från undersökningstillfället och någon timme därefter. Vilken strålande person jag blir då då... Eventuellt sällskap till sjukhuset göre sig alltså icke besvär, för det blir att sitta ner en bit ifrån mig i väntrummet under tiden som jag undersöks. Vad är väl ett besök i Tjernobyl när man kan umgås med mig..... Annars rullar dagarna på. Ena dagen är det upp, andra ner. Svårt att ta på allt som sker (eller inte sker för den delen). Är ute och går mycket med Harry och träffar äldsta dottern en del. Är bara oroad att hon lägger för mycket tid på mig, så att det i slutändan går ut över hennes universitetsstudier. Sonen och mellandottern finns också där för mig, men just nu är hon inne i en lång praktikperiod då hon tillbringar dagarna i en skolklass. Tänk vilka barn jag har! Är så stolt över dem. I dag ska jag ut och äta lunch med maken. Det är inte ofta det sker, men nu jäklar. Nu har han bokat bord och allt. Love you. Och nej. Jag har ingen Mac, så felet till att blogginläggen blir en enda stor gröt finns någon annanstans. Men tack för tipset. ;) Kramar

Så har jag återigen lyft luren och jagat läkaren via sköterskorna på cytostatikamottagningen. Och jag fick läkaren i luren på en gång. Sköterskan gick nämligen med telefonen till honom på en gång. Ja, jag säger då det... Han trodde jag hört något från röntgen, det vill säga att jag skulle ha fått en remiss, för han var i kontakt med dem samma dag och dagen efter han träffade mig och då lovade de att jag skulle få en tid för röntgen vecka 43. Men därifrån har jag ju inte hört något heller. Suck. Han sa att jag ska få en behandling med Herceptin (antikroppar) innan röntgen och om så blir fallet, så blir det cytostatika och Herceptin gången därpå, det vill säga efter röntgen och beroende på vad den visar. Pust. Vad gäller alla blodprover jag tog, så sa han att det inte är ofta han ser så bra värden ens hos friska människor. Till och med värdet på provet med vita blodkroppar hade en "liten svans" (som han kallade det) och det var tydligen jättebra. Alltid något. Vet inte om jag blev så mycket klokare efter det här samtalet. Mycket hänger på vad röntgen visar, men tydligen är det i så fall något väldigt litet jag har i kroppen eftersom blodproverna var så bra. Och det är ju en bra förutsättning. Det gäller att hänga i och ta fasta på allt det positiva. För fan den som ger sig... Inte jag i alla fall. Kramar

Finns inte något bara för att det inte syns? Eller finns det inte bara för att man inte pratar om det? I mitt fall handlar det om cancer och svaret är JO! på båda frågorna. Bara för att jag inte har gips, är nyopererad, haltar eller visar andra tecken på att vara sjuk, så känner jag ibland att det finns en oförståelse för min sjukdom. Visst, jag är inte den som beklagar mig, men vissa dagar slår sjukdomen till ordentligt ändå. Och då sitter den inte i vare sig bröstet eller lungan. Nej, då slår den ner som en tung klump i huvudet och jag får fullt sjå att hålla huvudet över vattenytan. Dessa dagar kan jag tillbringa många timmar i sängen, timmar då jag försöker bearbeta och komma igen. Då skulle jag vilja visa på ett gipsat ben eller något annat synligt för att visa hur dåligt jag mår. Men det är svårt. Visst, jag har min svullna hand. Men den är en "fjärt i öknen" jämfört med det jag går och bär på. Tur bara att inte alla dagar är sådana. Helgerna är oftast dagar då jag kan lägga mycket åt sidan, dagar med familjen nära, som blir något slags filter mot vardagarnas ensamma vånda, vemod och väntan på om läkaren ska ringa eller om jag ska försöka få tag på honom. Vill jag ha besked av honom och i så fall vad är det för besked jag ska få? Nu, när jag skrivit det här och innan jag sparar och publicerar det, har jag en text framför mig som är fint indelad i stycken. Men så fort jag trycker på "spara & publicera-knappen" så händer något och texten dyker upp som en stor, rörig smet på bloggen. Någon som har ett tips på hur jag ska kunna undvika smeten eftersom enter-knappen uppenbarligen inte fungerar. ;) Kram

Jaha, så har jag varit på sjukhuset. Och maken kunde följa med. Tur var väl det, för gud vad man fokuserar på fel saker när man får så mycket information samtidigt. Men vad sa han då, läkaren? Blev det några svar på alla frågor egentligen? Nja, vet inte om jag blev så mycket klokare för stunden. Pricken är fortfarande en prick som växt några millimeter. Utredning ska visa vad det är. En PET-röntgen (jo, det heter faktiskt så. Ser framför mig en flaskinsamling hihi), som de precis fått installerat på sjukhuset, då de sprutar i mig radioaktivt socker, ska (förhoppningsvis) visa om pricken är en tumör. Dagen innan röntgen och samma dag ska jag göra så lite fysisk aktivitet som möjligt. Enligt läkaren skulle jag till och med undvika att tugga tuggummi (hihi). Har att göra med musklerna och att de drar åt sig det radioaktiva sockret i stället för pricken. En lungröntgen ska också klargöra vad pricken är för något. De vill ha så mycket som möjligt på fötterna innan de beslutar om behandling (typ cytostatika, herceptin eller vad det nu blir). Någon sjukgymnast får jag inte komma till för min hand innan de har svar på om jag har någon cancer i kroppen. Först därefter kan de hjälpa mig med min hand. Så här sitter jag med en svullen hand/arm, men inte så mycket värk i dag eftersom cortisontabletterna börjat göra verkan. Höger axel är inte att leka med annars. Den har verkligen tagit stryk efter operationen i augusti förra året. Nu får jag exempelvis inte upp högerhanden på ryggen för att knäppa upp bh-n. Passade också på att lämna fem rör blod på sjukhuset. Även denna gång tog han med ett prov som ska visa om jag har några tumörer i blodet. Förra gången var ju det provet "normalt" (vad nu det betyder i mitt fall). Dagens prov visar förhoppningsvis samma värde. Sjukskrivningen rullar på. Kan inte jobba med en klump till hand. Kan inte heller jobba och fokusera på annat när hela huvudet snurrar av oroliga tankar. Så vad gav dagens möte med läkaren? Ännu mer frågetecken. Eller kanske ska säga; ännu mer ovisshet. Har jag cancer eller inte? Och vad fan är det med handen/armen som är så svullen? Hoppas innerligt få svar på mina frågor i det snaraste. För all denna väntan är frustrerande. Jag vill ha ett besked, helst positivt sådant, men bara ett besked... Ska det vara så svårt...? Mitt i allt det här står jag ändå rätt så stark. Vad jag får min styrka ifrån vete 17. Troligtvis från min underbara familj som finns här för mig. Love you all. Och självklart från alla er runt omkring som ger mig stöd och styrka med era ord och kommentarer. Vilken tur att jag har er. Ni ska veta att jag läser allt ni skriver. Blir så glad när ni bryr er. Nu blir det till att vänta på telefonsamtal från läkaren. Förhoppningsvis får jag svar på blodproven och ett datum för röntgen. Men först en promenad med Harry. Min bästa Harry... En vän i alla väder. Kramar

Med en trasig dator sitter jag och skriver det här på mobilen. Efter att ha ringt sköterskor på två olika avdelningar idag och jagat läkaren så ringde han! Men det var inga trevliga besked han hade:-P. Ska ta cortison för armen/handen. Sen ska jag börja med Herceptin igen eftersom en ny utredning av min senaste röntgen visade att pricken med stor sannolikhet är cancer. Tufft besked. Jävligt tufft. Varför jag? Har jag inte drabbats tillräckligt redan? Ska träffa läkaren tisdag eller onsdag denna vecka och prata fortsatt behandling. Han ska ringa om tiden. Ska börja käka cortison redan i morgon. Ja så är det. Livet tar andra vägar än man tänkt sig. Gäller att försöka hänga med i svängarna fast det är jävligt tufft ibland. Jag har ju sedan länge bestämt mig för att fixa det här men jag skulle inte klara det utan er och ert stöd. Tack allihop. Nu är det bara att se tiden an och kämpa, kämpa, kämpa. Kramar