memyselfaj.webblogg.se

V som i vardag, vånda, väntan och vemod

Finns inte något bara för att det inte syns? Eller finns det inte bara för att man inte pratar om det? I mitt fall handlar det om cancer och svaret är JO! på båda frågorna. Bara för att jag inte har gips, är nyopererad, haltar eller visar andra tecken på att vara sjuk, så känner jag ibland att det finns en oförståelse för min sjukdom. Visst, jag är inte den som beklagar mig, men vissa dagar slår sjukdomen till ordentligt ändå. Och då sitter den inte i vare sig bröstet eller lungan. Nej, då slår den ner som en tung klump i huvudet och jag får fullt sjå att hålla huvudet över vattenytan. Dessa dagar kan jag tillbringa många timmar i sängen, timmar då jag försöker bearbeta och komma igen. Då skulle jag vilja visa på ett gipsat ben eller något annat synligt för att visa hur dåligt jag mår. Men det är svårt. Visst, jag har min svullna hand. Men den är en "fjärt i öknen" jämfört med det jag går och bär på. Tur bara att inte alla dagar är sådana. Helgerna är oftast dagar då jag kan lägga mycket åt sidan, dagar med familjen nära, som blir något slags filter mot vardagarnas ensamma vånda, vemod och väntan på om läkaren ska ringa eller om jag ska försöka få tag på honom. Vill jag ha besked av honom och i så fall vad är det för besked jag ska få? Nu, när jag skrivit det här och innan jag sparar och publicerar det, har jag en text framför mig som är fint indelad i stycken. Men så fort jag trycker på "spara & publicera-knappen" så händer något och texten dyker upp som en stor, rörig smet på bloggen. Någon som har ett tips på hur jag ska kunna undvika smeten eftersom enter-knappen uppenbarligen inte fungerar. ;) Kram
Taggar: Cancertankar;
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 eremo
skriven :

du bloggar från en mac va?

för det blir så där jobbigt då.