memyselfaj.webblogg.se

Jaha, så har jag varit på sjukhuset. Och maken kunde följa med. Tur var väl det, för gud vad man fokuserar på fel saker när man får så mycket information samtidigt. Men vad sa han då, läkaren? Blev det några svar på alla frågor egentligen? Nja, vet inte om jag blev så mycket klokare för stunden. Pricken är fortfarande en prick som växt några millimeter. Utredning ska visa vad det är. En PET-röntgen (jo, det heter faktiskt så. Ser framför mig en flaskinsamling hihi), som de precis fått installerat på sjukhuset, då de sprutar i mig radioaktivt socker, ska (förhoppningsvis) visa om pricken är en tumör. Dagen innan röntgen och samma dag ska jag göra så lite fysisk aktivitet som möjligt. Enligt läkaren skulle jag till och med undvika att tugga tuggummi (hihi). Har att göra med musklerna och att de drar åt sig det radioaktiva sockret i stället för pricken. En lungröntgen ska också klargöra vad pricken är för något. De vill ha så mycket som möjligt på fötterna innan de beslutar om behandling (typ cytostatika, herceptin eller vad det nu blir). Någon sjukgymnast får jag inte komma till för min hand innan de har svar på om jag har någon cancer i kroppen. Först därefter kan de hjälpa mig med min hand. Så här sitter jag med en svullen hand/arm, men inte så mycket värk i dag eftersom cortisontabletterna börjat göra verkan. Höger axel är inte att leka med annars. Den har verkligen tagit stryk efter operationen i augusti förra året. Nu får jag exempelvis inte upp högerhanden på ryggen för att knäppa upp bh-n. Passade också på att lämna fem rör blod på sjukhuset. Även denna gång tog han med ett prov som ska visa om jag har några tumörer i blodet. Förra gången var ju det provet "normalt" (vad nu det betyder i mitt fall). Dagens prov visar förhoppningsvis samma värde. Sjukskrivningen rullar på. Kan inte jobba med en klump till hand. Kan inte heller jobba och fokusera på annat när hela huvudet snurrar av oroliga tankar. Så vad gav dagens möte med läkaren? Ännu mer frågetecken. Eller kanske ska säga; ännu mer ovisshet. Har jag cancer eller inte? Och vad fan är det med handen/armen som är så svullen? Hoppas innerligt få svar på mina frågor i det snaraste. För all denna väntan är frustrerande. Jag vill ha ett besked, helst positivt sådant, men bara ett besked... Ska det vara så svårt...? Mitt i allt det här står jag ändå rätt så stark. Vad jag får min styrka ifrån vete 17. Troligtvis från min underbara familj som finns här för mig. Love you all. Och självklart från alla er runt omkring som ger mig stöd och styrka med era ord och kommentarer. Vilken tur att jag har er. Ni ska veta att jag läser allt ni skriver. Blir så glad när ni bryr er. Nu blir det till att vänta på telefonsamtal från läkaren. Förhoppningsvis får jag svar på blodproven och ett datum för röntgen. Men först en promenad med Harry. Min bästa Harry... En vän i alla väder. Kramar