Ibland kan jag fundera varför jag går hemma och är sjukskriven egentligen. Det är stunder då jag inte känner någon värk eller tänker på min svullna arm och hand. Men de stunderna är korta, för så fort värktabletterna slutat göra verkan blir jag påmind. Eller när jag ska göra något så vardagligt som att duscha... Hur var det nu man gjorde när man tvättade sig på ryggen med högra armen? Jag kommer inte bak dit längre. Jag kan helt enkelt inte få armen längre än i höjd med ändan. Där tar det stopp. Axeln gör för ont. En komplikation efter operationen. Axeln är helt enkelt sned och mycket lägre än den andra. Risken finns väl att jag får leva med det.
De stunderna, när jag ifrågasätter min sjukskrivning, känner jag mig så "obehövd". Känns som att ingen där ute i världen saknar mig eller vill vara med mig.
Det är skitjobbigt. Aldrig tidigare i mitt liv har jag ju behövt känna eller uppleva det. Har alltid "stått på tå" för att göra mitt bästa och fått många vänner och arbetskamrater på vägen. Så innerst inne vet jag att ni alla finns där, men just där och då känner jag mig helt ensam.
Men så tar jag lite värktabletter och umgås med familjen och strax kommer de fina känslorna tillbaka igen. Underbara människor.
Kramar
