Nu är lilla Milda döpt.
Vi var alltså till Hälsingland i helgen för att vara med när lilla Milda döptes. Vilken underbar liten tjej. Inte ett ljud kom det från henne i kyrkan trots att det var både varmt och tog lite tid. I stället skrattade hon och försökte ta prästens mikrofonmygga (heter det så??). :))
På kvällen var det grillfest hos Mildas mormor. Det var både gott och trevligt. Kändes jätteroligt att träffa alla igen. Dumt bara att det går så lång tid mellan gångerna. Nu bestämde vi att vi ska ses redan i midsommar igen. Det ser vi verkligen fram mot. :))
Men även allt roligt har ett slut, så också helgen i Hälsingland. På söndagen lassade vi in oss i bilen och for hemåt igen.
På måndagen var jag tvungen att ta det lugnt för jag kände mig trött efter helgen. Märks verkligen att huvud och kropp inte är som de ska vara. Men utan helgen skulle jag inte vilja vara för jag fick så mycket positiv energi som jag kan leva länge på.
När tisdagen kom åkte maken iväg till jobbet (någon som trodde något annat?!). Han känner sig pigg och får i sig mat och allt har gått bra efter operationen. Så varför vara hemma?! Han åker till jobbet och tömmer sig på all energi. Ni kan bara tänka er hur trött han är när han kommer hem på kvällen. ;)
I dag var det dags för ett besök hos kuratorn för mig. Blev en del prat om all denna väntan på besked kring planerna på vad som ska ske med min lunga och hur den tär på mig. Alltså, jag fungerar inte som vanligt längre och det är så jädra frustrerande. Kommer det alltid att vara så? Jag menar... cancern (usch, ordet ger mig rysningar) kan ju komma tillbaka. Kanske inte i morgon eller ens om 5 år, men vem vet och framför allt - kan man bortse från det och börja "leva" igen? Jag har lärt mig att leva i nuet och vara här och nu, men hur stark är jag?
Kram