I dag är jag öm i kroppen efter gårdagens massage. Men jädrar vad skönt det var och enormt avslappnande. Min stackars kropp fick en riktig genomgång. Enligt hon som masserade var jag riktigt stel på flera ställen och hon hittade knutor som hon fick ta i rejält på. Men, som sagt, det var riktigt skönt även om jag känner mig öm i hela kroppen i dag. Kanske är det vad kroppen behöver efter allt skit som jag fått i mig, att få skjuts på hela systemet.
Hann också med ett träningspass i går förmiddag. Det låter så pretentiöst - träna ;) - för jag använder inte särskilt mycket vikter. Men jag måste ju nånstans börja eftersom kroppen har tagit rejält stryk och eftersom jag inte kan använda min högra arm fullt ut.
I dag har jag och mellandottern varit på en rejäl promenad med Harry. Hade dessutom fika med oss, så det blev flera timmar ute i friska luften. Fick tugga i mig rejält med värktabletter innan för att orka med, men det var det värt. Fick några riktigt fina timmar tillsammans. :)
Börjar undra om jag alltid kommer att ha värk i kroppen?! För det tar ju aldrig slut. Och det verkar ju inte bli bättre när jag vare sig tränar eller får massage. Det gör mig oerhört frustrerad. Men jag tänker inte ge upp än för jag är en kämpe. Och träning för mig är att unna mig lite egentid.
I dag har maken börjat "banta". Han ska göra en magsäcksoperation, gastric bypass, i slutet av maj och måste gå ner minst tio kilo innan dess. Därför får han bara dricka från nu och fram till operationen. Blir en tuff tid för honom, men han fixar det nog om vi hjälps åt. Känner bara att jag inte är ett tillräckligt stort stöd för honom. Han kommer att behöva mycket pepp, men mäktar jag med det? Jag har ju ett läkarbesök i maj någon gång där jag (förhoppningsvis) får reda på om jag är frisk, sjuk eller om det blir operation. Har ju varit på flera röntgen och ultraljud, så något besked lär jag ju få. Tankarna kring det snurrar ständigt. Visst, jag ser frisk och pigg ut, men ingen vet hur jag känner mig på insidan.
Nej, nu ska jag faktiskt lägga mig och vila. Känner mig trött.
Kram
1
Mia
2
Anna
Jag känner ingen som är lika stark som du är! Du är helt fantastisk och TILLSAMMANS ska vi bli friska <3
Du är världens bästa, man kan inte vara överallt hela tiden, resten av tiden får vi hoppa in <3
Jag älskar dig!
Man klarar det också, att leva med smärtor, menar jag.
Det är "bara" det att man får omdefiniera allt i livet - men det där kan du nog vid det här laget!
Knapra piller är inte kul, men alternativet är värre, för visst vill man väl ha något som åtminstone liknar ett liv, en vardag? Klara att vara mamma och fru och gå ut med hunden och allt det där som var så självklart en gång...
Det är fan inte kul att alltid behöva prioritera stenhårt, att aldrig orka allt man vill, men som sagt: alternativet är värre.
Minns så väl brytpunkten för min del, när jag fick lov att inse att allt förändrats och jag hade att välja på att ägna livet och tiden åt att "vara sjuk", eller också inte...
Men nog måste man unna sej att bryta ihop ibland, bryta ihop och tycka synd om sej och vara liten och ynklig, sen kan man peta i sej sina piller och köra ett tag till, förhoppningsvis.
Heja dej!!!