memyselfaj.webblogg.se

I går var jag alltså och kollade mitt blodtryck och det var bra, precis som det alltid varit tidigare. Men så kollade han pulsen och så var den för hög i stället!!! Den skulle ju inte alls vara hög. Dels hade jag åkt buss till vårdcentralen och dels hade jag ju suttit 10-15 minuter och väntat i väntrummet... Nej, det tar aldrig slut. Nu måste jag dit igen på torsdag och kolla en gång till. Fan alltså. Tur att jag kommit upp i frikort i alla fall, för tänk om jag skulle behöva betala för alla dessa besök.... Men det var ändå en rätt bra dag i går. Och den avslutades med M & H (som vi träffar alltför sällan). Vi träffades på en restaurang i stan, käkade tapas, drack lite gott vin, snackade och hade jättetrevligt. Därifrån gick vi sedan hem till dem, drack lite mer vin, snackade och fortsatte ha jättetrevligt. Första kvällen på länge som jag inte ägnade en tanke åt sjukdom och elände. Fan va gôtt de va. M & H, lova mig att vi gör om det snart igen. Bestäm plats ni, så kommer vi - precis som i går. Ni är underbara. I dag är det vardag igen. Jo, det känns så fast det är lördag, för maken jobbar nästan full dag - och det ska han göra i morgon också. Gissa om han är trött på kvällarna? Jaa det är han! Men han har lovat att försöka bromsa ner på jobbandet lite. Som kompensation på allt jobbande, så bjuder företaget med oss respektive på middag på en krog i stan om två veckor. Såna initiativ gillar jag. Tittar ut genom fönstret. Det är nollgradigt och snöigt. Och jag som måste ut med Harry... Kramar

Sakta börjar jag förstå att de senaste månadernas grubblerier tagit psykiskt på mig. Jag är inte jag liksom. Känner inte igen mig själv i olika situationer. Har blivit mer tillbakadragen på något vis. Orkar inte ta kontakt med folk. Kanske för att jag inte orkat förklara min situation för att jag inte haft något att säga? Allt har liksom känts hopplöst. Hoppas att det vänder nu när jag fått besked. Men hur reagerar man när man får beskedet att man har cancer i lungan? En positiv reaktion känns konstig, men samtidigt bra. Ni fattar va? Ingen människa kan väl bli glad över konstaterandet att man har cancer i lungan? Eller?! Jo, men det är så. Kanske inte glad, men... Det är ändå positivt för jag har ju inte cancer någon annanstans. Och det måste jag säga är positivt, för då kan jag gå vidare med allt vad det innebär. Ja, som ni märker så är det snurrigt värre. Till råga på allt så missade jag dagens tid hos sjukgymnasten... Men det var inte mitt fel. Jag hade nämligen varit ute med Harry och tog med mig posten upp när vi kom hem. Där fanns en kallelse till sjukgymnasten i dag klockan 15. När jag sprättade kuvertet var klockan typ 14.50... Ni fattar va? Det blev inget besök hos sjukgymnasten. Men jag ringde dit och sa som det var, att det tagit en vecka för kallelsen att komma till mig med B-post. Heja posten! :( Fick en ny tid den 2 december. Fan alltså. Jag som väntat så på att få komma till sjukgymnasten för att få hjälp med min svullna hand. Det gör mig så besviken. På fredag ska jag till vårdcentralen och kolla mitt blodtryck som varit förhöjt båda gångerna jag varit på sjukhuset och fått Herceptin. Sköterskorna tyckte därför att jag skulle kontakta vårdcentralen för att kolla det. Fan också. Ska det aldrig ta slut? I går var jag och maken till vårdcentralen och vaccinerade oss mot årets influensa. Han tog ledigt från lunch, så vi var och käkade lunch tillsammans. Mysigt värre. Efter det var vi alltså på vårdcentralen och sedan blev det en promenad med Harry. En riktigt, riktigt mysig eftermiddag blev det. Underbart att få lite tid tillsammans så där. Inget planerat utan bara ta dagen som den kommer. I helgen var jag och döttrarna och tittade på Ladies Night. Det var riktigt kul att komma ut lite, umgås med döttrarna, lyssna på bra musik - och titta på "ögongodiset" Martin Stenmarck. ;) Måste passa på att säga att era kommentarer gör mig glad. De känns viktiga för mig, allra helst med tanke på hur jag känner mig efter den här tiden. Kommentarerna är en bekräftelse att ni finns kvar där ute och att ni bryr. Love you all. Kramar

Har precis kommit hem från sjukhuset. Men jag var rätt skraj i morse. Visste ju inte vad beskedet skulle bli. Men på utsatt tid, klockan 9, kom läkaren och hämtade mig och maken i väntrummet och tog oss med in på sitt rum. Vi satte oss och direkt berättade han att det såg bra ut. Visst, det "lös" starkt om cancerpricken i lungan, men det fanns inget mer skit än det i kroppen. Känslan som tog över min kropp i samma stund som läkaren berättade går inte att beskriva. Det var en blandning av glädjerus och lugn. Nu hade jag fått beskedet. Att det var cancer i lungan "visste" vi ju redan och det har jag hunnit bearbeta sedan jag fick behandling förra året, då den där jäkla pricken fanns med som ett orosmoment på röntgenbilderna. Ja, det är sjukt egentligen att man känner glädje över att "bara" ha cancer i lungan. Men det är ju så jag måste tänka. Det gäller att fokusera på det positiva för att orka med. På väg till sjukhuset i morse fick jag dessutom ett sms. Det var barnens kusin som meddelade att de tidigare i natt fick en dotter. Bara det gjorde att jag fylldes med glädje och jag hoppas innerligt att jag får träffa henne snart. Efter läkarbesöket fick jag min Herceptindos. Det gick utan problem, men när sjuksystern började prata om kommande behandlingar, så sade hon att behandlingen jag ska ha om sex veckor fick hon skjuta fram till måndagen veckan efter det. Varför?! Jo, för att det är julafton om sex veckor från i dag. Fatta det!! Det är sjukt vad tiden går. Veckan som gått har vi fått snö - ordentligt med snö. Säkert 10-15 cm. Och det blev såklart kaos på vägarna, till och med så att bussarna fick ställa in alla turer i stan under ett par timmar på eftermiddagen. Men snö är väl det minsta maken fått känna på innan han kom hem till oss i går kväll igen, för han har tillbringat tre dagar på Sardinien. Nej, jag är inte ett dugg avundsjuk.... Han säger att det är jobbresor, men fan vet?! ;) Från och med nu tar jag nya tag. Det är bara att ladda om. Hoppas bara att sjukgymnasten hör av sig snart så att jag får hjälp med min hand också. Då skulle det kännas ännu mycket bättre. Men man får vara glad åt det lilla. Dagens besked går definitivt inte av för hackor... Kramar

Fan också. Klinikchefen på onkologen (som jag träffade i dag) hade inte fått något skriftligt svar på min röntgen, så jag fick inget besked eftersom han inte ville uttala sig om mina bilder själv. Måste väl erkänna att det var bra av honom att inte göra något eget utlåtande, för tänk om han skulle läsa av bilderna fel. Han vågade ändå konstatera att det med största sannolikhet är cancer jag har i lungan och i och med att det sitter i ett inre organ, så går det aldrig att få bort sjukdomen. Därmed kan jag aldrig heller bli friskskriven från skiten. Ska träffa onkologläkaren nästa fredag igen och då SKA jag få besked. Ja, vad sades annars?! Det var väl mest läkaren som pratade och maken som ställde frågor. Själv satt jag bara där och lyssnade. Kändes som om de pratade om någon annan och inte om mig. Har i alla fall fått värk i lederna av Herceptinet, men det får jag väl leva med. Blir enormt stel och får ont när jag suttit still ett tag. Värken håller i sig, men avtar en del när jag rört mig en stund. Vad sade läkaren om min framtid? Ja, vad skulle han säga? Vad vet man om framtiden? Det är väl ingen som vet. Jag ska i alla fall fortsätta med Herceptinet var tredje vecka fram till andra veckan nästa år. Efter det blir det en ny skiktröntgen och utifrån vad den visar bestäms om jag ska få cellgifter eller en typ av strålning som strålar mot ett litet område från olika håll. Den röntgenutrustningen finns inte här i stan utan då måste jag åka ca 10 mil i västlig riktning för att få den gjord. Måste man, så måste man. Ska också få hjälp med min arm. Äntligen! Lymfterapeuten/sjukgymnasten ska kontakta mig, så att jag får komma dit nästa vecka. Säkert sades det något mer på sjukhuset i dag, men jag ger upp nu. Det blir så mycket fokus på sådant som är negativt och det är inte så jag vill leva. Jag lever här och nu. Ingen vet vad som händer i morgon eller om ett eller tio år. Jag har min underbara make, mina goa ungar och min älskade vovve Harry - och alla er som stöttar mig. Vad skulle jag göra utan er? Kramar