memyselfaj.webblogg.se

Har fått hjälp från ansvariga på bloggen och kanske, kanske kan jag nu lyckas med konststycket att få in en radbrytning och nytt stycke.
Måste ju prova.
Provar en till... :)
Kram

Vad vill människor ha för svar när de ställer frågan: "Hur mår du?". Låt säga att jag stöter på någon på stan (som jag inte träffat på länge, men som vet att jag har cancer) och som frågar hur jag mår. Ska jag då dra hela historien? Kanske berätta vad jag har framför mig? Berätta hur orolig jag är för att de ska in och skära i mig och ta bort en del av min lunga? Säga hur förbannad jag är att jag inte får hjälp med min arm? Eller kanske förklara hur ont jag har i lederna och att jag oftast är så stel att jag knappt kommer ner för att knäppa upp kängorna? Oftast blir mitt svar: "Det är ok". Men det är det ju inte. Det är inte ok. Bara för att jag ser glad ut behöver det inte vara bra. I stället väljer jag att ljuga och säga att det är ok. Varför? Får jag dessutom frågan via sms eller facebook är det ännu värre, naturligtvis mycket beroende på vem som frågar, men att då beskriva min situation i ord skulle innebära en hel uppsats. Därför väljer jag att låta bli och kanske svarar att det är rätt ok. Men det är ju inte ok! Jag mår inte bra! Det finns ju en anledning till att läkaren sjukskrivit mig. Ja, för jag mår inte bra. Så är det. Har i alla fall fått tips om lymfkliniken här i stan. Underbart att det finns människor som hjälper mig med sådana tips när jag själv inte hittar vägen fram dit. Jag ringde i alla fall dit och fick prata med en lymfterapeut. Hon berättade att jag måste ha en remiss, antingen från läkaren eller lymfterapeuten på sjukhuset för att få komma dit. Och när de väl har remissen får jag komma dit för en första träff. Tyvärr var de fullbokade med intensivbehandlingar (lymfdränage) fram till maj, men som hon sade, det kan ju komma återbud... Känner så jäkla mycket nu att jag måste få hjälp med armen, för de senaste dagarna har jag haft domningskänsla i lill-, ring- och långfinger - och det är ju inte bra. Det betyder antagligen att nerver och sånt kommer i kläm i handleden som känns supersvullen. Tycker faktiskt att svullnaden tilltagit i helgen. Varför kan man undra? Har jag gjort något speciellt? Inte vad jag vet. Fast, jo kanske... Skalade några räkor i fredags kväll. Maken hjälpte mig att skala de flesta fast sen tyckte jag synd om honom så jag skalade de sista själv. Men, nej... Svullnaden kan väl inte bero på det?! Nej, nu måste jag ta mig i kragen igen och inte tappa gnistan. Behöver bara titta på Harry som ligger på golvet nedanför mig. :) Han behöver säkert lite kli på magen nu. ;) Kramar

Har precis sett sista delfinalen av Melodifestivalen. Pust... Vilken skit. Känns som programmet överlevt sig själv liksom. Och i finalen ska tydligen en utländsk jury ha halva makten. Ja, herre gud... Det var bättre förr. ;) Idag, när maken jobbade, så blev det en promenad med vovven i skogen. 0-gradigt med snudd på någon plusgrad var det faktiskt. Riktigt mysigt. I morgon är vi bjudna på frukost hos barnens kusin och hennes lilla familj. Annars har vi inte så mycket planerat för morgondagen. Nu är det dags för kudden. John Blund har nämligen gjort entr'e. ;) Kram

Jag har ju hört att hjärnan kan bli påverkad av cancerbehandling... Men HUR påverkad?! Det som hände härom dagen - att jag hade tagit fel (glömt, rört ihop, you name it) - på sjukskrivningens längd är bara toppen på ett isberg. När maken säger vilka dagar han ska vara bortrest till exempel kan jag ha glömt/rört ihop redan dagen efter. Och döttrarnas dagar på universitet med tentor och plugg eller om de jobbar ska vi inte prata om... Det går bara inte att hålla det kvar i huvudkontoret. Det är som om det hamnar vid sidan av på nåt vis. Och det irriterar mig något enormt. Det är skitjobbigt. Jag måste ju skriva upp allt! Folk runt omkring mig måste ju tro att jag blivit knäpp eller nåt när jag inte kan hålla koll längre. Men så kan jag väl inte tänka säger du säkert. Jo, det kan jag! För jag är och har alltid varit en människa med koll, men när man seriöst känner att det går utför med den biten så börjar man fundera. JA, jag menar verkligen det. Det är skitläskigt. Tur att jag har en iphone med bra kalender. Tyvärr hade jag inte lagt in min sjukskrivning i den bara... Idag är det fredag och ytterligare en vecka har gått. Maken ska jobba i morgon så det blir väl en lugn helg. Blir väl kanske att jag åker iväg med Harry så att han får springa lös nånstans. För både han och jag känner till promenadstråken i stan ganska väl vid det här laget, han på lukten och jag på utsikten... Enda skillnaden är att allt varit täckt av ett tjockt lager med snö en längre tid. Så när den försvinner är det som att upptäcka en ny stad igen. I alla fall för Harry... Nästa vecka blir det en del spring till sjukhuset. Ska träffa kuratorn för första gången, få Herceptin samt avlägga ett besök hos ortopedtekniska för att prova ut ny strumpa. Kramar

I går, när min handläggare på Försäkringskassan ringde mig, gick det upp för mig att jag inte alls är sjukskriven till sista februari - utan till första februari. Och det nya läkarintyget, som läkaren skrev ut, är från den 1 mars. Hur gick det till?! Det måste ha gått väldigt fel när jag tänkte. För jag var helt hundra (!) på att jag var sjukskriven till sista februari. Och då behöver man ju inte kolla, eller...? Det var handläggaren som fick mig på andra tankar när hon frågade om jag fortfarande var sjukskriven. Men tankarna kom inte när jag pratade med henne. Nej, det var inte förrän i går kväll jag började tänka. ;) Precis i det ögonblick när jag skulle sova. Hur bra är det på en skala?! Det var bara att sätta sig nu på morgonen och börja ringa runt, först till Försäkringskassan där handläggaren fick sig ett gott skratt när hon hörde hur jag snurrat till saker och ting. Sedan fick jag ringa cytostatikamottagningen för be dem om hjälp att skynda på läkaren att skriva ett läkarintyg för februari. Tyvärr blir det ju inga pengar på kontot förrän det nya intyget kommit Försäkringskassan tillhanda. Ingen fet månad vi har framför oss precis... Och jag som brukar ha rätt bra koll... Pust. Den här jädrans sjukdomen har gjort tillräckligt med mig nu. Vill inte ha den längre, vill inte gå hemma längre, vill inte ha ont längre, vill inte springa på sjukhuset ett i ett, vill inte, vill inte, vill inte.... Vill inte ha vinterkyla längre heller (- 16 grader nu kl 11!), vill inte, vill inte, vill inte... Var är vår och sommar? Vill ha, vill ha, vill ha... Kram

Jag har ju för 17 glömt berätta om mitt dygn i Stockholm. Vädret var inte det bästa tänkbara för en bilresa, men tåget hade väl varit en ännu sämre satsning med tanke på hur stor sannolikheten är att man kommer fram i tid eller att det över huvud taget avgår. ;) Hur som helst så tog vi det lugnt på vägen, men på de 20 milen så såg vi säkert 10-15 bilar som kört fast i snön - på motorvägen. Det var verkligen snorhalt och till och med glansis på sina håll. Även om resan tog lite längre tid så tog vi oss till huvudstaden och kunde checka in på hotellet på Södermalm. Men om det var kaos på vägen dit så var det ingenting mot kaoset i stan. Snön låg i drivor och ingenstans var det plogat. Bussarna var inställda för det gick inte att ta sig fram! Helt sjukt alltså. Och detta var alltså i kungliga huvudstaden! Och precis som i min hemstad fanns det dårar där som ska cykla till vilket pris som helst, oavsett väder.. Ja, herre Gud... Svinkallt var det dessutom. Mitt i allt detta traskade vi runt på söder en stund innan det var dags att gå tillbaka till hotellet och byta om. För säkerhets skull tog vi bilen till tv-huset... ;) Hade man varit "kändiskåt" hade man fått sitt på plats i tv-huset kan jag lova. Förutom dansparen och juryn fanns en hel del kändisar i publiken... Tyvärr är jag rätt ointresserad av sånt. Tycker att de är som människor är mest. Men det var jättekul att uppleva programmet live. Och i pausen fick vi se självaste Tony Irving stå och jucka i en cha-cha i ett försök att få publiken att förstå hur enkelt det är (eftersom själva juckandet var något som han antog att alla gjort någon gång i sitt liv). Ja, herre gud... Det var riktigt kul faktiskt. Själv tyckte jag dock det var fel att Andreas Weise åkte ut. Dagen därpå sov vi länge och njöt sedan av en läcker frukost på hotellet. Men redan klockan 11 hade vi bestämt att vi skulle hämta mamma och ta med henne till syrran. Mamma var jätteglad, men hennes dåliga hörsel och att hon är så mycket ensam gör henne ledsen. Men det var underbart att få tillbringa några timmar tillsammans med henne, syrran och brorsan, som också kom dit. Efter några timmar var maken och jag tvungna att vända kosan hemåt. Det hade varit ett intensivt dygn, men ett jäkligt roligt och skönt dygn - ett helt dygn utan tanke på sjukdom och elände. Kramar

Vart tog våren vägen? :( Sol och klarblå himmel igår. Massor av snö och nollgradigt idag. Skit också. Vi som ska till Stockholm och se Lets Dance i morgon. Hoppas att de hinner ploga vägarna innan dess. ;) Kram

På onsdag klockan 11.30 har jag tid hos läkaren. Och i huvudet förbereder jag mig inför det. Tankarna går hit och dit hela tiden - och det är skitjobbigt. Blir helt slut. Orkar inte ta mig för någonting just nu. Men det är väl en överlevnadsinstinkt. Tillsammans är vi starka i familjen och det vore väl fan om vi inte ska klara även det här tillsammans. Helgen som gått har varit jättebra. Fika hos svärmor och middag hos mellandottern i lördags. Jättego fiskgratäng blev det. Mums. Och sen blev det melodifestivaltittande efter maten. Det var däremot inget vidare. Tyckte inte nån låt var direkt lysande. På söndagen tog maken och jag en rejäl promenad med Harry. Var riktigt mysigt det också. Har inte blivit så många promenader tillsammans hittills. Sen blev det ytterligare en lång promenad med Harry för mig när äldsta dottern kom. Då åkte vi iväg så Harry fick springa lös. De promenaderna är så härliga när man ser hur mycket Harry trivs med att springa omkring lös. Efter det var det söndagskväll och helgen var slut. Japp och nu är det måndag. Ska på utvecklingssamtal i sonens gymnasieskola om nån timme och efter det blir det fika med äldsta dottern. Men först en promenad med Harry. Tänk på oss på onsdag och håll alla tummar ni har. Kram

Igår var jag på bio igen. Denna gång tillsammans med båda mina underbara tjejer. Filmen vi såg heter Burlesque och den var helt ok. Det var väl inga större skådespelarprestationer av vare sig Cher eller Christina Aguelera (eller hur namnen nu stavas) men det var kul att se. Har de senaste veckorna konstaterat att jag måste bryta mig ur mitt vardagliga mönster. Men att planera något är svårt eftersom mitt humör pendlar, ibland från timme till timme. Men jag måste få mer "input" i mitt liv. Sen jag sjukskrevs i augusti har jag börjat på ett stort antal krönikor till tidningen (för att hålla skrivandet vid liv) men jag kommer bara några rader. Sen tar det stopp. Antingen drar tankarna iväg eller så blir jag bara tom. Det går bara inte att få ihop en text.... Blir så jäkla frustrerad... Nu ligger fokus på läkarbesöket på onsdag. Vad blir det för besked? Och hur blir det efteråt? Beskedet har jag i princip väntat på sen i augusti. Hur mänskligt är det? Inte undra på att jag knappt går ur sängen vissa dagar. Samtidigt känner jag mig jädrigt stark och helt övertygad om att jag ska fixa det här. Och mitt i allt det här har jag kommit på att jag måste försöka bryta mitt vardagliga mönster och till exempel följa med på bio om nån frågar. :) Något annat jag har att se fram mot är att jag och maken ska till Stockholm den 11 februari och sitta med i publiken på Lets Dance. Det ska bli riktigt, riktigt kul. :) Så det gäller att läkarbesöket 2 dagar innan blir bra. Fast blir beskedet tufft så kan det ju va bra att ha Lets Dance att se fram mot. Idag har solen lyst över vår stad så då blev det en hyffsat lång promenad med Harry. Nackdelen när solen skiner den här tiden på året är att snön smälter och det blir BLÖTT och SKITIGT. En dålig kombination om man har hund... Nej, nu ska jag ringa min gulliga mamma och höra så att hon mår bra. Kram