memyselfaj.webblogg.se

I fredags fick jag ett telefonsamtal från jobbet, ett samtal som startade ytterligare en oro inför framtiden. Telefonsamtalet innehöll information om att tidningen ska säljas till NWT-koncernen. Det innebär att koncernen därmed äger båda lokaltidningarna och att de två tidningsredaktionerna ska slås samman. Det i sin tur innebär att halva styrkan med största sannolikhet blir utan jobb. Där försvinner troligvis mitt jobb och därmed också målet efter sjukdomen. Fan alltså. Lider med mina arbetskamrater.

Ja, förra veckan var ingen bra vecka...

På tisdagen var mamma till doktorn igen. Hon hade över 200 i blodtryck! Läkaren skickade henne till sjukhuset och där blev hon och syrran sittandes i flera timmar. Efter tidigare undersökningar och röntgen kunde läkaren på sjukhuset konstatera att mamma är på väg att bli dement. Fan alltså. Min lilla mamma...

Jag och äldsta dottern åkte till mamma på onsdagen och blev kvar där över natten. Hon är förvirrad, orolig, glömsk, ostadig - men ändå glad. Vi gjorde god mat, som syrran kom och åt med oss, och mamma kände riktig hunger för första gången på länge. Hon har blivit så liten och tunn, lilla mamma. Inte konstigt när hon inte kan göra mat längre.

Vi ska också hjälpas åt att överklaga det helt sjuka beslutet att avslå hennes ansökan om servicebostad. De tycker hon ska klara sig själv med hjälp av hemtjänsten. Blir så trött på allt vad myndigheter och annat skit heter.... Alltid ska de krångla. Men vi ska, som sagt överklaga, nu med hjälp av läkaren som skrivit att mamma ska genomgå en demensutredning.

På fredagskvällen ringde Håkan och hörde om jag och maken ville hänga med honom och Marie ut på krogen. Trots telefonsamtalet från jobbet kände jag mig pigg och vi hängde på. Det blev en sjukt trevlig kväll. Senare dök även mellandottern och hennes sambo upp och drack några glas med oss. Nice.

På lördagen var vi upp till syrran i hennes sommarstuga. Mellandottern och sonen ville träffa mamma, som följt med dit. Mamma verkade glad att hon hade sällskap. I går, när hon kom hem till sin lägehet och ensamheten igen, ringde hon och oron och förvirringen kändes påtaglig igen. Måste få kommunen att förstå hennes behov av hjälp snart.

Och i dag är det måndag igen. Vad ska det bli av den här veckan tro?

Kramar

Har fortfarande svårt att ta in det läkaren sa - att jag är fri från cancer. Frisk kan jag väl inte kalla mig än, för fortfarande dras jag med värk efter operationen. Gör till exempel skitont i området kring skulderblandet ibland. Men ärret under bröstet läker fint och med hjälp av lite fix och trix kan jag ha bh. Skönt det, för det är jäkligt knäckande att behöva gå ut utan bh. Tycker att alla människor tittar... För själv tycker jag ju det "lyser" lång väg att jag är platt på höger sida.

Andningen blir, även den, bättre och bättre även om jag fortfarande låter som en astmasjuk. Kan vara ute och gå ganska långa sträckor, men måste ta det lugnt för att orka. Annars får jag tungt att andas.

Ska till läkaren den 5 september för att ställa frågor - och det finns en del...

I dag ringde de från lymfkliniken eftersom jag har tid för intensivbehandling av mitt lymfödem i högerhanden nästa och nästkommande vecka. Då ska jag ju egentligen gå och få behandling och få handen lindad varje dag i två veckor. Men jag sa att jag ville skjuta på det. Måste hinna återhämta mig efter operationen först. Kanske blir det behandling i oktober i stället.

Med tanke på allt detta har jag svårt att se mig som frisk än.

I dag var jag bjuden till mellandottern på fika. Hon hade gjort jättegoda chokladmuffins, men när jag kom dit så blev det något helt annat. Dottern knäckte nämligen ryggen när hon hjälpte mig torka Harry om tassarna. Så i stället blev det att skjutsa henne till naprapaten. Men efter naprapatens behandling så kunde hon gå därifrån. :)

Tack förresten för alla positiva hälsningar. De påminner mig om att det är många där ute som tänker på mig - och det värmer.


Kryablommor från Håkan o Marie, Ia, svärmor samt Lindbergarna.


En underbar bild på lilla Milda som spanar in natthimlen.


Och förstås en bild på världens finaste vovve.

Kramar

I går tog jag min första promenad ensam med Harry efter operationen. Kändes lite osäkert eftersom han kan dra till ibland och visst gjorde han det, men det gick bra. Vet bara inte vilken hand som är bäst att hålla kopplet - höger med lymfödemet eller vänster med alla stygn på den sidan? :P

Det största problemet just nu är luftvägarna. Känns som om jag har slem som ska upp, men hur jag än hackar och hostar så kommer det inget. Hur som helst så är det väldigt irriterande och gör så att det är väldigt tungt att andas ibland.

I morse var jag dessutom yr när jag klev ur sängen. Blodbrist? Lågt blodtryck? Yrseln har sedan fortsatt hela dagen, både när jag sitter och reser mig upp. Känns inget vidare. Kan vara det som orsakat lite huvudvärk som dök upp nu på eftermiddagen. Så från och med i dag käkar jag järntabletter. Som om inte det var nog så fick jag hjärtklappning när jag var ute med Harry i dag. Har haft det sedan jag var i 20-årsåldern. Det kommer någon gång om året eller ännu mer sällan, men i dag var det extra jobbigt eftersom jag inte känner mig helt "fit-for-fight".

Snart ska maken och sonen iväg och titta på speedway. Indianerna har hemmamatch. Ser ut att kunna bli en fin kväll. Håller tummarna för hemmaseger.

Tänkte lägga in lite bilder här i dag, men datorn är seg. Tror inte att något fungerar med den snart. Suck. Allt tar sådan himla tid. Har suttit här i snart en timme och ännu har jag inte fått över några bilder från min mobil, så då blir det heller inga bilder på bloggen. Får se om jag har tillräckligt med tålamod en annan dag. ;)

Kram

I går var det två veckor sedan jag opererade mig och läkarna fick rätt - det gör ont fortfarande. Men det gör ont på ett annat sätt. Det flyttar sig liksom. I går när jag och maken gick upp till ICA på stan och handlade, så fick jag jätteont. Det strålade liksom in mot mitten av bröstkorgen. När jag kom hem lade jag mig och vilade och efter det blev det bättre igen. Även andningen kan vara tung ibland. Då låter det ungefär som om jag har världens astma eller nåt. Så någon träning har det inte blivit ännu efter operationen... ;)

Mitt i allt detta har min mamma blivit sjuk. Hon som inte varit hos läkaren på många, många år, ville plötsligt dit för hon kände sig inte bra. Syrran var med henne och när de kom till vårdcentralen berättade mamma för syrran att hon tappat synen på ena ögat. Och inte sagt något förrän nu... Det visade sig att hon har starr, högt blodtryck, hjärtfel och risk för blodproppar. Nu har hon ätit medicin för hjärtat och blodtrycket och på en efterkontroll var båda dessa värden bättre. Ögonundersökningen har vi inte fått svar på ännu och inte heller undersökningen vad gäller blodproppar. Mamma har efter allt det här blivit så osäker, orolig och orkeslös. Detta gör mig naturligtvis jätteorolig, men jag har hittills känt att jag helt enkelt inte orkar åka till henne. Måste se till så att jag blir frisk, så att även jag kan finnas till för henne sedan.

För att gå över till något roligt, så har jag och maken bokat en resa till Thailand. Vi far den 6 december och blir där i två veckor. Och denna gång ska det fan i mig bli av! För nu har vi bokat av tillräckligt med resor och semestrar under de tre år som gått.

Nu ska jag försöka ta mig ut och gå en promenad och se om det går bättre i dag.

Kram

Återhämtningen är tuff även om det blir bättre och bättre för varje dag. I går var första dagen jag exempelvis inte åt morfin. Bara en sån sak...

Samtidigt känns det ganska obehagligt att veta att de tagit halva min lunga. Kan vakna ibland på nätterna och i bråkdelen av en sekund kan jag känna panik av att inte få luft. Luftvägarna känns torra. Antagligen är det väl för att jag sovit och slappnat av. Samtidigt gör det ju fortfarande ont i lungan och jag kan bara ligga på rygg, så det är väl en kombination av allt.

Men det är väl kanske som mellandottern sade i går att jag inte var så stark inför den här operationen med tanke på vad jag gått igenom innan. För jag har verkligen mina bra stunder och mina dåliga stunder. Finns liksom väldigt liten kraft att ta tag i vardagen. Det är lätt att bli liggande i sängen. Tur då att jag har hela min familj omkring mig. Love you.

När jag tittar på vad jag skrivit kan jag tycka att det låter dramatiskt. Men det är så det känns - just nu. Om en timme kan det vara annorlunda. Det går verkligen upp och ner. Ibland kan jag känna jättestarkt för att göra något, men kommer i nästa sekund på att jag har för ont. Nästa gång är det tvärtom, att jag inte har ont men har inte heller någon lust att göra något.

Har i alla fall kunnat göra några små utflykter de här dagarna sedan jag kom hem från sjukhuset, så jag har inte varit helt bunden till hemmet. Visst, det är inte helt enkelt med värken, men det är väl då mitt "jädrar anamma" sätter in. Måste vara otroligt stark någonstans där inne....

Nej, nu är det en ny dag och det känns ännu bättre i såret. Solen skiner och det ser jätteskönt ut ute. Synd bara att jag inte kan gå ut själv med Harry än (operationssåret på vänster sida och lymfödem i höger arm). Men det finns redan planer för dagen. :)

Kramar

Jo, jag kom hem i tisdags. Har alltså haft några dagar hemma nu. Men det har varit jobbiga dagar, så det har inte funnits någon lust att sätta mig här vid datorn och blogga.

Knaprar en del värktabletter och de gör att jag klarar vardagen. Men i och med att värken avtar drar jag ner på knaprandet, framför allt på morfintabletterna. De är lite läskiga att ta. Känner mig nästan lite hög när den börjar göra verkan. Lite flummig och lullig liksom.

Allt har i alla fall gått riktigt bra. Både operationen och läkandet. Men man fattar inte att det går att komma igen så fort efter en så stor operation egentligen. Dagen efter operationen satt jag upp på sängkanten, dagen därpå stod jag upp och sen drog de katetern, så då var jag tvungen upp på toa. Hade fortfarande dränage och smärtstillande via rören vid lungan, så så långt från sängen kom jag inte i det läget. Men så fort dränaget var borta kunde jag ta droppställningen med smärtstillande och trava runt i korridorerna.

Så nu har jag ett stort ärr till på bröstet, men denna gång fick jag behålla mitt enda bröst. Nu tog de ju halva lungan i stället...

Det största problemet just nu är att jag inte kan ha bh eftersom ärret sitter precis under bröstet. Och hur blir det när jag bara har ett bröst?! Inget vidare. Känner mig skadeskjuten - platt på ena sidan och bröst på den andra. Det går liksom inte att gömma under några kläder. I går kväll var jag på stadsfest här i stan och lyssnade på en lokal sångare. Visserligen blev det inget starkare att dricka än cola, men då var upplevelsen det viktigaste. Eftersom det var senare på kvällen kunde jag gömma min överkropp i en rymlig huvtröja. Men hur gör jag på dagarna när det är varmt? Kanske tejpa fast en strumpa eller nåt där bröstet är borta, bara för att fylla ut tröjan?! Ja, varför inte?! Kanske värt ett försök i alla fall. Gäller bara att hitta nåt som sitter ordentligt fast. Silvertejp kanske?! ;)

Nu ska jag tuffa vidare med mitt liv. Allt är bara så förbaskat omständigt och tar sån tid när man har ont. Men, om någora veckor är nog det också ett minne blott.

I morgon ska maken väster ut i landet. Han ska ut och segla runt Sveriges sydspets några dagar. Det är jobbet som bjuder med anställda i och med sitt jubileum. Undrar vad mitt jobb ska fira för att jag ska komma med på något sådant? ;) Nej, skämt åtsido. Jag är så himla glad över mitt jobb och längtar dit något enormt nu. Hoppas, hoppas att jag kan vara tillbaka när min sjukskrivning går ut den 1 oktober - åtminstone lite i taget. Får se vad läkaren på onkologen säger först, för snart får jag väl en kallelse dit för att få svar på om det var en cancertumör. Men det tar vi då. Nu är nu och nu ska jag njuta.

Kramar