När ingen annan säger det får jag väl säga det själv: Duktiga mig som tog tag i saker nu på morgonen, samtal och annat som jag inte orkat grotta ner mig i förut.
Ringde onkologmottagningens telefonsvarare och fick en telefontid med sköterska idag klockan 10. Måste ha nytt läkarintyg plus att jag måste få en tid för att få min venport spolad. Låter som den enklaste sak i världen; ett telefonsamtal. Men det finns så mycket känslor i ett sånt samtal. Saker och oro som ligger och pyr under ytan. Men nu är det gjort.
Vad glad jag blev över dina rader kära bc-syster. Kul att du hittat till mig. Och visst stämmer det att det är mycket svårare att berätta om det som händer i min kropp, saker och känslor som inte syns. Hur mycket vill de höra? Hur mycket vill jag berätta? Om de vill höra; Vad ska jag berätta? Jag kan visa min svullna hand och ärret efter mitt bröst. Men sen då? Det är ju inte bara det synliga. Nej, det är jättesvårt. Därför blir det oftast att jag svarar: Jo, det är väl rätt ok. Antar att du upplever ungefär samma sak.
Nu ska jag äta frukost och läsa morgontidningen. Sen blir det väl promenad med Harry. Vårvädret håller i sig utanför fönstret.
Kram