När jag nu fått beskedet att jag inte har någon ny cancer eller metastaser i kroppen borde jag ju vara på toppenhumör. Varför är jag inte det då? Istället känns allt bara tungt och jobbigt. Enligt kuratorn idag så är det inget konstigt. Jag är och har varit i en enormt stressad och pressad situation så kroppen hänger inte riktigt med. Att jag kan stå och titta in i kylen och frysen, men ändå inte få ihop någon middag av det vi har är en reaktion på allt jag gått igenom. Koncentrationen, minnet och allt har fått sig en törn. Kuratorn berättade att det finns de cancerpatienter som inte kan orientera sig från en plats till en annan trots att de färdats samma väg många gånger. Stressen blir helt enkelt för stor för hjärnan att klara av och då blir det en del som får gå på sparlåga.
Kuratorn skulle i alla fall höra med sjukgymnasten om hon kan hjälpa mig med övningar att träna upp lungorna och öka kapaciteten. För så här går det inte att ha det. Det höll hon med om.
Idag tänkte jag göra pannkakor. Det var länge sen vi hade. Tar en stund att steka, men ... Nehe, nu ringde maken. Blir andra planer. Ska hämta svärmors nya fåtölj ikväll och då finns det ingen tid för pannkakor. Får bli något annat. Hämtmat kanske? ;)
Kramar