memyselfaj.webblogg.se

Nää. Nu får det vara nog!!!

Nu öser jag bara ur mig det som hänt för jag orkar snart inte mer. I torsdags ringde läkaren från vårdcentralen för att höra hur det går med sovandet. Eftersom det fram till då inte gick så bra (eller inte alls), så fick jag nya tabletter, det vill säga rogivande, att ta till natten. Och jäklar vad jag sov. Och drömde!! Det var det längesedan jag gjorde.

Men i alla fall. På fredagen, när jag äntligen slog upp mina blå, så kändes det ganska luddigt, snurrigt eller hur jag nu ska förklara det. Det var också den dagen som min nya chef skulle komma för att få en underskrift på min uppsägning.... Jo, det är sant. Och hon kom. Först berättade hon om tidningens framtid och vad som hänt mina arbetskamrater. Jo, hon berättade lite om mina chanser att få hoppa in ibland när någon är ledig, sjuk eller liknande också. Min uppsägningstid sträcker sig nämligen till och med den 30 juni nästa år. Nåväl. Så tog hon fram uppsägningen och när den var underskriven försvann hon och jag blev ensam. Kände mig tom. Vem skulle nu behöva mig och mina tjänster? Fan alltså. Kände för att supa mig redlös. Men det gjorde jag naturligtvis inte, duktig som jag är.

Sen kom ju helgen. Blev en lugn sådan. Hände inget speciellt.

Så kom måndagen och jag tog en långpromenad med Harry. När jag vände hemåt gick jag in på mitt gym och talade med ägaren som lovade göra upp ett nytt program åt mig. Bestämde att jag ska dit i dag och prova på. Men i alla fall... När jag gick därifrån, så började mitt hjärta slå i 180. Bara sådär. Helt utan förvarning. Inget konstigt för mig egentligen eftersom jag haft det i så många år, men nu kommer det jäkligt ofta och det är jobbigt. Blev orkeslös och yr. Fick sätta mig på en bänk en stund. Tog mig hem i sakta mak. Det gick en timme. Det gick två. Men så ringde jag maken och han tyckte vi skulle åka in akut eftersom de sagt åt mig att göra det. Så han kom och hämtade mig. Men så, precis innan vi gick in på akuten, börjar hjärtat slå normalt igen. Fan också! För att få tag på problemet så måste de ju hinna undersöka mig under tiden hjärtrusningen pågår. Vi gick in i alla fall. Pulsen låg på 116 när de tog ekg. I övrigt var allt i sin ordning. Ett nytt ekg och pulsen hade sjunkit till 112. Vad skulle de göra?! Jo, jag fick tabletter som jag ska ta på morgonen för att bromsa hjärtat lite. Sedan stod det i min journal att jag ska till sjukhuset den 10 november för att undersöka hjärtat. Men det har jag inte fått kallelse till ännu. Så nu har jag tagit min första hjärttablett. Vet inte hur jag ska känna mig av den. Känns inget speciellt i alla fall.

Jaha, och här sitter jag nu. Det är tisdag och vädret är inte så lockande. Ser tråkigt och råkallt ut där utanför fönstret. Men Harry måste ut. Ska förresten gå förbi länsteatern och köpa biljetter till "Blåvingar", som har premiär den 29 november. Ska gå med Marie. Vi ska ha tjejkväll. Mysigt. Inte något bilsnack så långt öronen når har vi bestämt. Blir oftast mycket av det när vi träffas parvis eftersom båda karlarna jobbar med bilar. Men när vi får bestämma blir det inget sånt. Så det så!!!

Sedan blir det promenad bort till gymet. Får se vad han lägger upp för program. Blir till att det det försiktigt i början i alla fall.

Det var allt för nu. Nu har jag inget läkarbesök inbokat förrän på fredag. Då är det återbesök på vårdcentralen. Får se hur vi ska göra med tabletter och sömn och allt. Jag kan ju inte hålla på att äta tabletter och flera tabletter för biverkningarna som tabletterna ger.

Kramar
Taggar: Hjärtrusning;
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: