Det här var ändå innan handen blivit både maximalt svullen och röd.
Här hade "rosen" spridit sig ordentligt på mitt ärr (men ändå inte maximalt).
Kände i dag när jag gick ut genom sjukhusdörren att tiden liksom stått stilla "där ute" sedan jag gick in i torsdags och att det var otroligt skönt att känna sig fri igen. Det är som att leva i sin egen lilla värld där inne på sjukhuset.
Familjen har tillbringat många timmar på sjukhuset hos mig. Love you. Bästa, bästa familjen i världen!!!
Och tur var väl att jag hade äldsta dottern med mig både hos vårdcentralen i onsdags och på torsdagen när jag skrevs in, för jag minns knappt vad läkarna sade. Var nog rätt omtöcknad av den höga febern. Men med hennes hjälp har jag tagit mig igenom besöket hos den helt inkompetenta läkaren på vårdcentralen som jag kände noll i förtroende för. Han kunde ingenting. Kändes som att han skickade ut mig till labbet för provtagning för att han skulle kunna googla på "rosfeber". Nej, skämt åtsido, men på den nivån var det.
Ska i alla fall äta fyra Kåvepenin (penicillin) per dag i åtta dagar. Är det inte helt bra då ska jag ringa läkaren på sjukhuset för en konsultation. Om det röda inte är helt borta då lär jag få fortsätta äta penicillin även efter det.
Nej, nu vill jag tänka på något annat ett tag. Den här lilla krabaten kanske?
Han gillade bara inte att jag ville behålla tidningen kvar på sjukhuset när han skulle gå med barnen hem igen. :))
Tack alla snälla människor för era stöttande ord här på bloggen, FB och per telefon. Vet att ni är många som bryr er. Tack för att ni finns.
Kram