memyselfaj.webblogg.se

Så känns det som att jag är tillbaka igen. Skönt. Men det har varit en för jävlig vecka. Ville verkligen bara ligga kvar i sängen med rullgardinen nerdragen. Kände mig verkligen SKIT och helt osocial. Vill verkligen inte hamna i det läget igen. Gäller att använda resurserna rätt i så fall och lära mig att säga nej. Fast vadå? När ska jag säga nej? När vet jag att det blir för mycket? Vet eller känner man sånt i förväg?

Har ont i kroppen efter Herceptinet. Men jag knaprar värktabletter, så blir det i alla fall lite bättre.

I går kom äldsta dottern och hennes studiekamrat hit. Harry hade varit hos henne på natten. De hade köpt med bröd och stannade och fikade med mig innan de var tvungna att gå hem och fortsätta plugga inför sin femtimmarstenta som de har i morgon (en lördag?!).

I dag är det i alla fall fredag igen och jag har precis varit ute med Harry. Vi tog en extra lång promenad nu på morgonen för det var så härligt väder och nästa all snö är borta. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag bara njöt av att få andas in den friska luften. Det var ett sådant ögonblick då jag önskade att man kunde stanna tiden.

Apropå det här med att tiden går så jäkla fort. Det fick jag förklarat för mig för en tid sedan. Tänk dig ett barn som har sin födelsedag om en vecka. Tiden fram till födelsedagen känns som en hel evighet eftersom barnet bara väntar och längtar. Tänk dig i stället att du som vuxen har födelsedag om en vecka. Då känns veckan kort eftersom du hela tiden har saker att göra.

Nej, nu ska jag starta tvättmaskinen och sätta mig och läsa morgontidningen. Om några timmar ska Harry och jag gå till svärmor och fika.

Kramar