I fredags fick jag ett telefonsamtal från jobbet, ett samtal som startade ytterligare en oro inför framtiden. Telefonsamtalet innehöll information om att tidningen ska säljas till NWT-koncernen. Det innebär att koncernen därmed äger båda lokaltidningarna och att de två tidningsredaktionerna ska slås samman. Det i sin tur innebär att halva styrkan med största sannolikhet blir utan jobb. Där försvinner troligvis mitt jobb och därmed också målet efter sjukdomen. Fan alltså. Lider med mina arbetskamrater.
Ja, förra veckan var ingen bra vecka...
På tisdagen var mamma till doktorn igen. Hon hade över 200 i blodtryck! Läkaren skickade henne till sjukhuset och där blev hon och syrran sittandes i flera timmar. Efter tidigare undersökningar och röntgen kunde läkaren på sjukhuset konstatera att mamma är på väg att bli dement. Fan alltså. Min lilla mamma...
Jag och äldsta dottern åkte till mamma på onsdagen och blev kvar där över natten. Hon är förvirrad, orolig, glömsk, ostadig - men ändå glad. Vi gjorde god mat, som syrran kom och åt med oss, och mamma kände riktig hunger för första gången på länge. Hon har blivit så liten och tunn, lilla mamma. Inte konstigt när hon inte kan göra mat längre.
Vi ska också hjälpas åt att överklaga det helt sjuka beslutet att avslå hennes ansökan om servicebostad. De tycker hon ska klara sig själv med hjälp av hemtjänsten. Blir så trött på allt vad myndigheter och annat skit heter.... Alltid ska de krångla. Men vi ska, som sagt överklaga, nu med hjälp av läkaren som skrivit att mamma ska genomgå en demensutredning.
På fredagskvällen ringde Håkan och hörde om jag och maken ville hänga med honom och Marie ut på krogen. Trots telefonsamtalet från jobbet kände jag mig pigg och vi hängde på. Det blev en sjukt trevlig kväll. Senare dök även mellandottern och hennes sambo upp och drack några glas med oss. Nice.
På lördagen var vi upp till syrran i hennes sommarstuga. Mellandottern och sonen ville träffa mamma, som följt med dit. Mamma verkade glad att hon hade sällskap. I går, när hon kom hem till sin lägehet och ensamheten igen, ringde hon och oron och förvirringen kändes påtaglig igen. Måste få kommunen att förstå hennes behov av hjälp snart.
Och i dag är det måndag igen. Vad ska det bli av den här veckan tro?
Kramar
1
Mia
Det gäller oss alla...
Vi får hoppas att allt löser sej till det bästa för alla, och att vi nån gång får lite information om vad det egentligen är som ska hända.
I det stora hela är det inte ens viktigt, det viktiga är att du ska må bättre och ha ett långt och lyckligt liv!