I torsdags var maken ledig och han följde med mig till lymfkliniken. Där fick jag massage för andra dagen den här veckan och handen/armen hårt lindad, till och med lite för hårt så att lill- och ringfingret domnade på natten när jag sov. Fick linda om den själv, men det gick bra. Hade sedan bandaget till påskafton, men handen håller sig fin. Har fortfarande ont av svullnaden precis ovanför knogarna och ut i fingrarna. Resten av handen är visserligen också svullen, men absolut inte lika mycket som förut. Gäller att vara duktig och fortsätta använda handsken för att hålla svullnaden nere.
Eftersom jag och maken hade planer för påskafton och Annandagen, så passade vi på redan på långfredagen att hälsa på syrran, brorsan, syrrans son och hans sambo samt mamma i sommarstugan. Vädret var sommarfint, men tyvärr lite för kallt för att sitta ute och fika. På grund av olika orsaker bestämdes att mamma skulle följa med oss hem i några dagar. Lilla, gulliga mamma.... Hon är 88 år och åldern börjar verkligen ta ut sin rätt med glömska och vimsighet.
Mamma fick sina hörapparater i veckan och de hjälpte vi henne med, så hon kan börja använda dem. Det var så skönt att se henne när hon hörde igen. Hon verkade verkligen glad för det även om hon tyckte det var jobbigt med alla ljud som hon inte är van vid längre. Hoppas hon använder de även när hon nu är hemma igen. Skulle verkligen vilja ha henne närmare mig och inte 20 mil härifrån.
Orsaken till varför vi tog hit henne över påsk ska jag inte gå in på här, men det gjorde mig både ledsen och besviken och gjorde min önskan ännu starkare att vilja ha henne boendes här i min stad. Tror (vet?) dock att det är en önskan som jag nog inte tillåts uppfylla. Vi är ju, trots allt, fyra syskon. Kanske blir det bra om vi får in henne på ett boende i staden hon redan bor? (suck). Lilla, gulliga mamma....
Här är mamma på sin födelsedag när hon använder hörlurar med sändare som hon fick hos audiologen innan hennes hörapparater var klara.
På påskafton åt vi i alla fall smaskig påskmat tillsammans med mamma och svärmor. Mellandottern och hennes sambo fattades eftersom de "rymde" till Gotland över helgen. Vi var också ute och badade med Harry så att mamma fick se honom simma.
På påskdagen åkte äldsta dottern och sonen tillbaka med mamma till sommarstugan. Det var med vemod jag sade hejdå till henne. Känns bara för jävligt just nu. Vill vara hos henne - nära henne, ge henne stöd och trygghet precis som hon ställt upp för mig hela mitt liv.
Maken och jag drog ner till Smögen på påskdagen. Blev en resa på ungefär 90 mil på ett dygn. Men det var ett riktigt mysigt dygn. Satt exempelvis på bryggan i Smögen och åt en macka med färska räkor.
Solen värmde gott och maken satt i shorts och kortärmat. Det var riktigt, riktigt mysigt. Sov över på ett vandrarhem i Grebbestad.
I morgon är det tisdag, en vanlig vardag, men maken är ledig. På eftermiddagen ska jag på helkroppsmassage. Funderar också på att gå och träna på förmiddagen. Tycker att det känns bättre i kroppen när jag tränat. Vet inte om det är önsketänkande. Hur det än är med den saken, så är det ändå skönt om min kropp kan få lite hjälp att må bättre.
Kan ändå inte sluta fundera och grubbla efter helgen som gått även om jag inte ska. Har ju en del att grubbla på ändå med min sjukdomsbild. Men vad fan ska jag göra?! Vi måste prata om det, jag och mina syskon. Men vart fan börjar man?! Och hur blir det för mamma? Min lilla älskade mamma...
Kramar
Är så besviken på vad du skriver om Påsken.Känner bara att jag måste komentera. Du talade med mej och vår bror per telefon, inget av detta du skriver kom i vårt samtal?! Att åldern tar ut sin rätt på mamma håller jag fullständigt med om. Du har frågat mamma vid tillfälle om hon vill flytta dit du bor. Hon har sagt nej. Hon är livrädd att flytta (som du vet) på grund av all flytt i sin barndom. Hon vill inte byta bostaden som hon bott i sedan 1949,62 år. Hon är trygg där hon bor och gillar inte förändringar heller i bostaden. Alternativet om du vill ha henne närmare dig är att du får flytta. Hörapparaten har hon på, varit hos henne och pratat. Orsaken att du tog hem henne vill du inte ta upp här skriver du,då tar jag upp det. Mamma är ofta deprimerad och nedstämd just nu. Jag kan hantera det och får henne på gott humör och till skratt. Varför? Jo hon har så svårt att hantera detta med minnet som avtar och försvinner, hon blir livrädd. Hon är idag i stort sett rädd för allt. Vem skulle inte bli det. Mamma har alltid haft ett stort starkt minne, (vilket jag fått ärva), nu sviktar det, hon får panik ångest blir ledsen och deprimerad. Vem som helst skulle få det..i dag är jag mammas minne. Jag minns det hon glömt och får ge tillbaka henne när vi pratar det hon glömt ,och hennes minne återvänder till henne hon fortsätter själv sedan samtalet.Hon kan när som helst ringa mig och fråga mig om något som hon glömt, vi talar en stund så minns hon allt och är glad och lugn igen. Något hade hänt när ni kom vår bror och mamma satt och talade med varandra. Vår bror har blivit en slagpåse för mamma. Hon har säkert ilska inom sej på grund av ålderns alla negativa spår, så vår bror får ta skiten.Varför?Vet ej. Hon har alltid tyckt mycket om sina söner så ilskan till vår bror beror vad jag tror inte på att hon är arg på vår bror utan hur hon ska bli av med ilskan. Mamma var ledsen efter deras samtal, det första du säger är, ska du följa med oss hem. Varför skulle hon med er hem just då.Har absolut inget emot att hon är med er, tvärtom. Jag tyckte det var en sak för oss att hantera. Vad gjorde dig ledsen och besviken och din önskan starkare att vilja ha henne boende i din stad. Tror inte du hört något negativt om min närvaro och hjälp för vår mamma.Sedan 1995 har mamma varit med oss i vårt torp alla årstider/åretrunthus och har alltid älskat att vara där. Hon gillar att gå och pyssla och sitta å njuta i solen. 16 år ganska lång tid. Om mamma vill flytta är det varken jag eller någon av oss syskon som avgör det. Det är hennes vilja som gäller. Hon har med mig talat om olika alternativ och beslutet är hennes den dag hon bestämmer sig . Varför känns det så jävligt för dig? Vad är det du ser ner på, har jag behandlat mamma fel? Frågorna hopas sig hos mig. Jag ger henne trygghet, hon är rädd att mista mig och jag kommer aldrig att svika mamma någonsin. Har en man som är sjuk i en Demens sjukdom + något jag inte tar upp här. Själv är jag heller inte frisk, men psykiskt stark och klarar allt mycket bra.Vår bror har också genomgått cancer behandling,han är lite förändrad efter det, lite mer grubblande och tystlåten och han sa att han tyckte inte om att du skriver om oss så här. Varför inte ta det med oss direkt. Nu är skadan redan skedd. Vad är det du grubblar över mamma. Hon är på gott humör hon var här i går med sin tvätt vi var ett ärende åt henne också kom hit idag åt med oss fikar och blir hemkörd när hon ville. Så som vi brukar göra Vad är felet.Har inte tagit upp Påsken med mamma, hon har pratat jag har svarar med hon vet inte att du skrivit detta om oss. Är mycket förundrad över dina rader. Min önskan är och varit i flera år att du ska få all hjälp med dig själv och bli fri från bördan av din sjukdom, och jag vill bara att du ska bli frisk.