Precis som rubriken antyder så var det inget aprilskämt jag utsattes för den 1 april för två år sedan. Det var nämligen då jag fick diagnosen inflammatorisk bröstcancer. Maken och jag satt i ett litet mottagningsrum på sjukhuset tillsammans med 4-5 sjukhuspersonal. Vad läkaren sade minns jag inte men jag hörde ordet bröstcancer. Jag minns att jag "stängde av", blev varm i hela kroppen och tappade talförmågan. Minns också att de tog prov från bröstet. Tydligen såg det riktigt otäckt ut för maken berättade att de körde in en lång nål i bröstet. Men vad jag minns så kände jag inget. Antagligen var jag väl i chock.
Så här såg mitt bröst ut innan jag började med cellgifter. I dag är det helt borta och jag har ett stort fult ärr.
Veckan därpå drog det i gång med cellgifter. Fick sex omgångar med tre veckors mellanrum. Tappade håret och mådde pyton. Därefter tog de bort hela bröstet och 18 lymfkörtlar i armhålan. Efter det strålades jag i 20-25 dagar.
Under tiden hade de sett förändringar i mina lungor. Hade två "prickar" i ena lungan och en i den andra. I dag har jag bara en "prick", som de tror kan vara cancer. Väntar besked om de ska ta bort den eller om de "bara" ska ta prov på den.
Två år har alltså gått. År som förändrat livet, inte bara för mig utan för hela familjen. För två år sedan visste vi inget om april 2010. Och här sitter jag nu. Känner mig i alla fall bra mycket bättre nu även om allt detta tagit hårt på mig. Men jag ska kämpa vidare. För jag är en fighter. Gäller bara att ta en dag i taget för att orka med.
Kramar
Så här såg mitt bröst ut innan jag började med cellgifter. I dag är det helt borta och jag har ett stort fult ärr.
Veckan därpå drog det i gång med cellgifter. Fick sex omgångar med tre veckors mellanrum. Tappade håret och mådde pyton. Därefter tog de bort hela bröstet och 18 lymfkörtlar i armhålan. Efter det strålades jag i 20-25 dagar.
Under tiden hade de sett förändringar i mina lungor. Hade två "prickar" i ena lungan och en i den andra. I dag har jag bara en "prick", som de tror kan vara cancer. Väntar besked om de ska ta bort den eller om de "bara" ska ta prov på den.
Två år har alltså gått. År som förändrat livet, inte bara för mig utan för hela familjen. För två år sedan visste vi inget om april 2010. Och här sitter jag nu. Känner mig i alla fall bra mycket bättre nu även om allt detta tagit hårt på mig. Men jag ska kämpa vidare. För jag är en fighter. Gäller bara att ta en dag i taget för att orka med.
Kramar
Styrke kramar till dig!!! <3