Ja, skulle egentligen skämmas för att jag inte uppdaterat. Men jag gör inte det. Bloggen har ju varit ett sätt för mig att skriva av mig sjukdomen. Men i och med att jag får distans till sjukdomen så känns inte behovet så stort att skriva av sig längre. Och man får väl tolka tystnaden som att jag mår bättre. ;) Till och med så bra att jag börjat träna. Det ni! Det känns kanon. :) Visst, muskler vet jag knappt vad det är för något... Men jag vet att de finns där nånstans. Bara att träna upp dom igen.
Maken har gjort sin operation av höften och kan snart kasta kryckorna. Han är en kämpe. Snart är vi på banan igen - båda två. :)
Livet känns rätt ok just nu. Mycket beroende på den årstid vi har framför oss - och den som vi är mitt i just nu. Ljusa och soliga dagar älskar jag. Då går jag långa promenader med vovven. Ledvärken känns bättre även om jag fortfarande blir stel. Men jag tror att det blivit bättre tack vare att jag tagit sista Herceptinbehandlingen. Säkert var det den som satte sig på lederna.
Har också varit på en träff med den lokala Bröstcancerföreningen. Det var trevligt att träffa andra kvinnor i samma situation, men det är ett väldigt ältande om sjukdomar. Vet inte om det är något för mig... Känns som om jag vill umgås med "friska" människor nu och slippa allt som har med bröstcancer att göra. Inte så att jag försöker förtränga. Nä, jag försöker lära mig att leva med det. Men så dyker kallelserna upp till nya undersökningar och jag är tillbaka i grubblerierna. Det är tufft. Det är så lätt att tappa lusten. Det är som att balansera på en skör tråd. Svårt att lära sig leva med liksom. Då behöver jag ingen påminnelse av andra som har bröstcancer. För mig känns det bättre att vara med i en hundförening i stället. ;)
Nu ska jag ta kväll. Sätta mig i min sköna fåtölj och titta på tv. Och i morgon bitti blir det träning igen. Sen en promenad med vovven. Kanske också en kaffe latte på stan. Får se vilket humör jag är på. Men det låter som om det kan bli en rätt ok dag. :)
Kram